Neptunus, den yttersta av jätteplaneterna i hela solsystemet. Neptunus upptäcktes 1781, men allteftersom åren gick stod det klart att planeten inte rörde sig som väntat. Den logiska orsaken var störningar från en okänd planet på större avstånd från solen. Det finns påtagliga skillnader mellan paren Jupiter-Saturnus och Uranus-Neptunus. Neptunus antas ha en stenig kärna av kisel, järn och andra tunga grundämnen. Den är omgiven av en flytande mantel av metan, ammoniak och vatten, vilken själv omges av en atmosfär med låg densitet, i huvudsak sammansatt av väte och helium. Trycket vid kärnan kan vara 20 miljoner gånger större än jordatmosfären vid havsytan.
Neptunus har en inre värmekälla och sänder därför ut mer energi än den skulle gjort om den bara vore beroende av solen för sin energiförsörjning. Uranus har uppenbarligen ingen inre värmekälla, så den effektiva temperaturen är ungefär lika på de två planeterna, trots att Neptunus ligger mycket längre från solen.
Numera vet vi från Voyagerobservationerna av radiostrålning att rotationstiden är 16 timmar
och 7
minuter. Neptunus har ett system av 3-4 tunna ringar med ojämn tjocklek, vars existens
bekräftades av
Voyager 2. Voyager fann också sex nya små månar, av vilka en t.o.m. var större än den
tidigare kända
Nereid, och mätte upp Neptunus' magnetfält, ungefär lika starkt som Uranus' och liksom det
kraftigt
lutande mot rotationsaxeln. Voyager 2 passerade Neptunus den 25 augusti 1989 på ett
avstånd av bara
4900 km - det närmaste sonden varit någon himlakropp sedan den lämnade jorden - och strax
efteråt
passerades även den största månen, Triton.
Tillbaka